Nyligen visades en dokumentär i SVT om Lars Winnerbäck, där han filmades under sin sommarturné. Det visade sig att LW är en ganska plågad människa med många terapitimmar bakom sig. Han har ett ambivalent förhållande till sitt musicerande, eller snarare till sitt kändisskap, och funderade för tio år sedan på att lägga av eftersom det var så mentalt jobbigt att kliva upp på scenen. I dokumentären sa Miss Li, som var med på turnén och sjöng duetten Om du lämnade mig nu, att i Lasses publik finns alla åldrar. ”Han är den enda artist som jag och min mamma kan lyssna på tillsammans”, sa ett av hans fans som också var med på turnén fast på andra sidan stängslet så att säga. Och alla sjöng med. Det var påfallande hur lättsjungna hans sånger är. Winnerbäck strävar uppenbarligen efter enkelhet. Musikaliskt är låtarna enkelt uppbyggda och texterna är jordnära. En plats, väder, namn på personer. Han är ofta melankolisk men aktar sig för det mörka, skriver inte om ångesten, och det kanske är smart att hålla distans. Det är också när han är bortrest som han skriver om miljöerna hemma.
Han beskriver känslan som ofta infann sig den tiden man gick första A-kursen på universitetet, när man var vuxen men fortfarande bodde hemma. Hade tid att fika ganska ofta och läsa stenciler med filosofiska texter som legitimerade att man pratade allvar. Dessutom kändes det för första gången som om det gick att titta bakåt, att man hade lämnat en period bakom sig, fast livet egentligen såg i stort sett likadant ut och fast man fortfarande umgicks med samma människor som i gymnasiet. Många av Lars Winnerbäcks låtar verkar skildra saker precis så: med medelklassens ungdomars lite naiva blick i backspegeln.
Kanske hade det låtit så här om Tomas Ledin hade skrivit om molniga dagar istället för soliga. Om Bellman hade haft lite mer färglösa kompisar än Ulla och Movitz. Om Ulf Lundell hade varit mer sympatisk.
