Hej då

Trots stora planer på uppryckning gör flytt, jobb, vår och annat som vi antingen måste eller vill hinna med, att vi inte sköter om bloggen som vi skulle vilja. Så nu - för tillfället eller för alltid - säger vi tack och hej då. Vi fortsätter såklart läsa era bloggar.

Glädje

Covering

Covers är en konstart. Om det ska vara någon som helst vits med att göra någon annans låt så måste man göra den antingen bättre eller helt annorlunda. En bra cover är så mycket mer än en gammal låt inspelad på nytt. I bästa fall har man i den nya versionen lyft fram något i låten som inte uppfattats förut. Eller så har stämningen förändrats radikalt. Det blir också mer intressant om kombinationen av artist och låt är oväntad.

Tillbaka!

Vi lämnade landet och i samband med det även bloggen - för ett tag. Vi sa inte ens hejdå. Förlåt.

Nu är vi tillbaka för att sprida välljud, pärlfiska på youtube och besvara stora frågor.

Först Tom Waits:

Vi svarar vän av ordning

Hej musikbloggen!

Jag har en fråga:

http://www.amiright.com/real/inappartist/creedenceclearwaterrevival.shtml

När jag mäter i min atlas är Texarkana åtminstone 5 mil från Louisianas gräns. Men enligt länken här ovan är det inget problem eftersom de sjunger "just about an hour from texarkana" Men stämmer det verkligen?

Vänligen, vän av ordning.

Hej Amanda!

Sannerligen en fråga värd att bena ut!

Creedence sjunger ju inte hour utan "just about a mile from Texarkana". Eftersom det är ungefär 30 miles mellan Texarkana och Louisiana hade det kunnat vara ett problem, men bara om låten inte hade utspelat sig någon gång mellan 1805 och 1812 (vilket man kan tänka sig att den gör eftersom det inte figurerar några bilar eller andra moderniteter, bara bomullsfält och en vagga). När USA 1803 köpte Louisiana (döpt efter den franske kungen) sträckte sig området ända upp till Kanada. Det var alltså vid tiden före USA:s nya gränsdragningar möjligt att befinna sig i Louisiana och samtidigt vara "just about a mile from" det som idag är Texarkana:

Men Texarkana grundades inte förrän under senare delen av 1800-talet. Creedence sjunger med andra ord om en svunnen tid, men använder geografiska referenser som nutida lyssnare känner till. Alternativt refererar Louisiana i folkmun fortfarande till det stora omårde det en gång var. Vi vill ju ogärna tro att Lead Belly, som skrivit låten, helt enkelt inte gjort sin läxa.

Bästa hälsningar,

Musikbloggen

The day the music died

Idag är det 50 år sedan Buddy Holly dog, 

blott 22 år gammal, i en flygolycka.

Ipod-konsekvenser

Ikväll i tunnelbanan syntes det direkt på ett medelstort gäng tjugoåringar, att de pratade dialekt. När jag pausade ipoden visade det sig stämma! Gänget hade inte magväskor, kameror eller något annat turistaktigt. Egentligen passade var och en perfekt in i Hornstulls gatubild. Kanske var det just det som ledde in mig på rätt spår; att de var medvetet fixade snarare än blaserat fixade. De utmärkte sig också med en uppsluppenhet man sällan ser i en tunnelbanevagn en vardag  i januari. Går man omkring med ipod i öronen tillräckligt länge övar man uppenbarligen upp övriga sinnen och blir till sist synsk (eller bara fördomsfull?). 

Saker att fundera på

Varför finns det så få kvinnliga musiker inom bluesen?

Är det ett problem och vad är i så fall lösningen?

Nog för att The Beatles också kunde vara tramsiga

Det är synd om dem som är för trötta för att göra annat än att skriva blogginlägg på lördagskvällen, men ännu mer synd måste det vara om Michael McCartney, Paul McCartneys lillebror. Mike McGear som han kallade sig (för att slippa ihopblandning med brodern?!) föddes två år efter Paul och gjorde musikkarriär parallellt med Beatles. Tillsammans med Roger McGough och John Gorman bildade Mike The Scaffold, som mixade poesi, musik och komedi. Ingen av dem var musiker men det gick förhållandevis bra för gruppen som hade flera låtar med på brittiska tio-i-topp-listan. Dessutom gästades de av bland andra Jimi Hendrix och Elton John (vars 70-talsjag inte kan jämföras med hans Lejonkungen-jag). Trots detta är det ett märkligt och lite masochistiskt val att syssla med musik när man (i) är Paul McCartneys lillebror och (ii) är glad amatör. The Scaffolds största hit (motsvaras i Sverige av Hemliga byråns Hej hej hemskt mycket hej):

Lars Winnerbäck med solsken i blick

Nyligen visades en dokumentär i SVT om Lars Winnerbäck, där han filmades under sin sommarturné. Det visade sig att LW är en ganska plågad människa med många terapitimmar bakom sig. Han har ett ambivalent förhållande till sitt musicerande, eller snarare till sitt kändisskap, och funderade för tio år sedan på att lägga av eftersom det var så mentalt jobbigt att kliva upp på scenen.

I dokumentären sa Miss Li, som var med på turnén och sjöng duetten Om du lämnade mig nu, att i Lasses publik finns alla åldrar. ”Han är den enda artist som jag och min mamma kan lyssna på tillsammans”, sa ett av hans fans som också var med på turnén fast på andra sidan stängslet så att säga. Och alla sjöng med. Det var påfallande hur lättsjungna hans sånger är. Winnerbäck strävar uppenbarligen efter enkelhet. Musikaliskt är låtarna enkelt uppbyggda och texterna är jordnära. En plats, väder, namn på personer. Han är ofta melankolisk men aktar sig för det mörka, skriver inte om ångesten, och det kanske är smart att hålla distans. Det är också när han är bortrest som han skriver om miljöerna hemma.

Han beskriver känslan som ofta infann sig den tiden man gick första A-kursen på universitetet, när man var vuxen men fortfarande bodde hemma. Hade tid att fika ganska ofta och läsa stenciler med filosofiska texter som legitimerade att man pratade allvar. Dessutom kändes det för första gången som om det gick att titta bakåt, att man hade lämnat en period bakom sig, fast livet egentligen såg i stort sett likadant ut och fast man fortfarande umgicks med samma människor som i gymnasiet. Många av Lars Winnerbäcks låtar verkar skildra saker precis så: med medelklassens ungdomars lite naiva blick i backspegeln.

Kanske hade det låtit så här om Tomas Ledin hade skrivit om molniga dagar istället för soliga. Om Bellman hade haft lite mer färglösa kompisar än Ulla och Movitz. Om Ulf Lundell hade varit mer sympatisk.

Söndag

Lördag

Fredag

Torsdag

MTV-nostalgi

Onsdag

Att vara Frank Zappa

Grannar

Bor man i flerfamiljshus drabbas man ofta av sina grannars musikval vare sig man vill det eller inte. Musikbloggens högkvarter har grannar på två sidor: vi kan kalla dem pest och kolera när det kommer till vilka skivor de spelar. Från sidan omåttligt trista låtar av till exempel Coldplay. Underifrån istället unz unz unz –låtar av typen ”How much is the fish” (eller vad den nu heter med Scooter). Förra grannen hade en obegriplig faiblesse för Carola och schlager i största allmänhet. Att ringa störningsjouren vore i det här läget att överreagera. Vad skulle då vara en giltig anledning? Tomas Ledin kanske.

Tisdag

Måndag

Musikbloggen tipsar

Snart börjar en ny säsong Musikministeriet med ämnen som synestesi, rikedom, Markoolios barnpublik och skillnaden mellan fiol och fiol.

13 januari kl. 21.30 i SVT2