Det är bara halvfullt på Nalen när Abalone Dots bestående av Rebecka Hjukström, Louise Holmer, Elin Mörk och Sophia Hogman ackompanjerade av Viktor Källgren, kliver upp på scenen. Publiken sitter vid runda bord med vita dukar och levande ljus. Det blir en trevlig konsert där det mesta sitter som det ska.
Det finns femton instrument på scenen, i snitt tre var, och de används flitigt. Kanske går oförsvarbart mycket tid åt till att hämta, stämma och lägga ifrån sig nyckelharpor och gitarrer. Under tiden turas bandmedlemmarna om att mellansnacka om låtarna och om anekdoter från deras nystartade karriär. Bandet har spelat ihop i nästan tio år och vann 2003 en musiktävling som ledde till bluegrass-festivaler i USA, skivkontrakt, förband på Lars Winnerbäcks turné 2007 och Allsång på Skansen.
Det finns något nytt, begåvat och väldigt sympatiskt över bandet och deras musik. Stilen kallar de softgrass – en blandning av country och bluegrass. De får gärna låta ännu mer bluegrass; det behövs fler kvinnor och nya perspektiv på området. Bandets egna låtar blandas med covers, bland annat Dolly Partons Little Sparrow och den version av Man of Constant Sorrow som hördes i Cohen-filmen Oh Brother Where Art Thou.
Abalone Dots framstår som trevliga och jordnära. De är tacksamma över ljudteknikernas tålamod (trots att en mikrofon glappar under hela konserten utan att det fixas) och de är tacksamma över att föräldrarna matade dem med Alison Krauss och Emmylou Harris redan från början. De berättar om när de flyttade till Stockholm (egentligen Värmdö, 08:ans anm.) och de presenterar varandra med gulliga personbeskrivningar. Förhoppningsvis utvecklas bandet och blir mer proffsiga utan att tappa charmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar